Inläggen i den här bloggen är anonyma än så länge, vi arbetar på att få snits på layouten så att ni kan se om det är 60-talisten eller 80-talisten, eller någon annan, som skriver. Men det brukar framgå rätt väl vem som skrivit inlägget ändå. Och den som skrivit inlägget är oftast jag, 80-talisten, efter att 60-talisten förlorat kontrollen över bloggverktyget vi använder. Tills idag. Två inlägg på en timme talar sitt tydliga språk. Det finns två tänkbara förklaringar: Antingen har hon lärt sig tekniken eller så har hon fått hjälp någonstans ifrån. Jag vet vilket.
60-talister har vid det här laget nått en sådan position i arbetet och en sådan lönenivå – vi kan kalla det yrkesstatus – att de kan släppa de “träigare” bitarna av sitt jobb. Något de gärna gör. Den intressanta frågan är om de inte kan lära sig de mer banala tekniska bitarna av sitt arbete, eller om de, på samma sätt som man bär ett par träskor trots att de får en att vricka fötterna eller bär pennkjol fast man inte kan gå i trappor med den, väljer att inte kunna det.
80-talister är ett tålmodigare släkte, vi gör både de roliga och de mindre roliga delarna av jobbet. Vi vägrar bära de mentala geishaskorna.
80-talist
60-talist
